Mzungos lost in Kampala, och en väldigt massa Boda boda

På vår första lediga dag bestämde vi oss för att åka in till Kampala. Vi hade bestämt att vi skulle följa åt läraren Seka Sylvester, för han skulle visa oss hur man tar sig till och från Kampala. Det lät ju som en bra idé tyckte vi och kände oss trygga och lugna i hans sällskap. Tyvärr så ropade vi hej före vi var över ån och dagen slutade med en hel del drama. Det började i Buyege (vårt hem) där Seka sätter oss på en boda boda (motorcykel) som ska ta oss till Mpigi där man måste byta till en taxi (minibuss). Det sista vi hör från honom är att han kommer ifatt oss så fort han fått tag på en egen boda boda.
Vägen till Mpigi tar ca 45 min och alla vi passerar utropar mzungos och vinkar glatt till oss. Vi kände oss som två kändisar.

Väl framme i Mpigi lyckas vår boda boda-chaufför hejda en taxi som är på väg mot Kampala. Först då inser vi att han är väldigt dålig på engelska. Han försöker få in oss i taxin, vi stretar imot och säger att vi ska vänta på vår vän, tyvärr fattar inte han det utan fortsätter att säga att vi ska hoppa in i taxin. Till slut ger vi upp och hoppar in. Vi tänkte att det skulle lösa sig, att vi skulle hitta Seka i taxiparken i Kampala. Så enkelt var det inte rikitgt, vi kommer inte till taxiparken för det visar sig att vår taxi inte går till den vanliga mötesplatsen, så vi hoppar av i en korsning och inser på direkten att det inte finns en chans att hitta Seka där. Smått i panik bestämmer vi oss för att åka till den enda adressen vi kan "Garden City" som är ett stort shoppingcenter. Så vi vinkar in en boda boda och ger oss ut i Kampalas kaotiska trafik. Vi förlitar oss helt på chauffören som åker kors och tvärs genom trafiken, och inga hjälmar har vi heller (vi måste nog ha en dödslängtan!).

Trötta och förvirrande sätter vi oss på första bästa café. Här ser vi vita människor för första gången på en vecka. Medan vi njuter av pannkakor och mangojuice oroar vi oss för hur vi ska kontakta Seka och meddela att vi mår bra. Dumma som vi är så insåg vi att vi inte tagit något nummer till varken skolan, Seka eller nunnorna. Vi bestämmer oss då för att ringa vår kontaktperson från organisationen i Uganda, men han är inte till någon vidare hjälp så vi bestämmer oss för att ta oss hem på egen hand, men innan det så spenderar vi lite tid i affärerna och drömmer oss hem till Sverige och lyxigheten.

Tillbaka till verkligheten hoppar vi på ännu en boda boda som tar oss till taxiparken där vi hittar taxin mot Mpigi. Tur att människorna i Uganda är så hjälpsamma. Det var inga problem att hitta rätt. Vita som vi är får vi självklart sitta längst fram i bussen bredvid chauffören. Ingen idé att protestera. Så efter 45 minuters resa stannar taxin, mannen bakom oss knackar på axeln och säger att vi ska hoppa av och ta boda bodan (pekar) till Buyege. Vi gör som vi blir tillsagda och 45 min senare befinner vi oss i säkerhet.

Nervösa beger vi oss mot nunnehuset, beredda på utskällning, men när vi kommer dit möts vi istället av två skrattande nunnor och en väldigt glad Seka. De börjar klämma på oss för att försäkra sig om att vi är hela. Vi får innerligt hoppas att Sister Reginah släpper iväg oss nästa helg till Kampala. Som en vän sa till oss "Good times become good memories, bad times become good lessons". Från dagens resa fick vi både minnen och läxor för livet. Vi är i alla fall stolta att vi klarade oss så pass bra själva.