Bildbomb!

Har  tur med internet så passar på att lägga upp lite bilder.

Beth och Kicko i den gigantiska trädgården

Kvällssolen

Jambola-frukt = supersmarrig!

Matbanan/Matoke som är vårt dagliga levebröd

Finn ett fel!

Kicko tvättar håret inne i vårt bathroom

Kicko tvättar kläder inne i vårt bathroom

OS Kandidater?

Den här veckan har vi dragit igång med en ny grej - Games and Sports.
Varje eftermiddag kring 15.30 går vi med en klass åt gången till en stor gräsplan som ligger en bit utanför skolan. Där får barnen öva på distanslopp och korta sprintlopp. Tjejerna får springa 10 varv runt planen och killarna 13 varv. Det som känns skönt är att det inte är vi som har huvudansvaret, utan det är en speciell lärare - teacher Richard. Vi är mest där för att hjälpa till när det behövs, och heja på barnen.
Vilka barn! Vi är så imponerade som orkar springa i denna hetta utan att stupa. Även om vi två hade varit toppform hade vi inte fixat att springa i denna hetta och på denna höjd.

Denna vecka görs uttagning till skollaget, vad vi har förstått. Det är en ära att få vara med i skollaget så alla kämpar på hårt.

Tisdags kvällen spenderades på skolgården med ett antal nyfikna barn.Vi lärde dom olika klapp lekar och hade bara en bra stund.
Vi börjar få mer kontakt med vissa barn och vi börjar kunna namnen på dom.

Vi vill bara  förtydliga, vi har fullt upp att jobba på vårat projekt, Vi har gympa lektioner på förmiddagen och Games and Sports på eftermiddagen. Många projekt som man jobbar på är man kanske 5-8 timmar om dagen på sen beger man sig till sitt boende som inte är på projektet och på så sätt får man paus. Men vi bor på vårat projekt, vi bor på skolan med resten av personalen, vi är  på vårat projekt 24 timmar om dygnet 6 dagar i veckan förutom 1 dag då vi har 10 timmar som vi kan  göra vad vi vill med. Och tro mig gott folk det är ingen lätt uppgift att vara jämt och ständigt på projektet men vi gör det med glädje!

Webale nyo!!

Ett stort tack till Piteå Såg & Hyvleri för erat bidrag.

http://www.psh.se/index.php

Ännu en gång vill vi tacka ett företag som har valt att sponsra oss.
 Vi tackar så mycket det är till stor hjälp.

Webale nyo- tack så mycket på Luganda.

Torsdag 17/2 Blodet droppar, blodet droppar

På morgonen var det dags för gympalektion med P5A. Mitt under lektionen observerar Hanna att en kille har blod på hela underarmen, men eftersom Hanna hade huvudansvar för denna klass så fick Kicko ta pojken till nunnorna, som har som uppgift att ta hand om de sjuka och skadade barnen. Tyvärr var inte nunnorna hemma och det skulle dröja innan de kom tillbaka. Kicko fick därmed ta saken i egna händer. Hon tvättade och plåstrade om pojkens sår och sedan kunde han vara med och leka igen.

Efter lektionen satt vi och reflekterade om vad som hade hänt och kom in på tankarna hiv/aids. Under vår korta period som vi jobbat här har vi inte tänkt så mycket på att det faktiskt är rätt så vanligt med hiv/aids i detta land. Tanken gjorde oss lite skrämda i efterhand. Inte vill vi tänka att barnen har hiv/aids men samtidigt måste vi i framtiden ha det i tanken, att risken finns ju. Så nästa gång vi ska ta hand om ett sår behöver vi ju inte direkt slicka på det.

Onsdag 16/2 Du skall icke aga...

Hittills har vi bara skrivit om hur bra det är här, att skolan är fin, barnen är diciplinerade och vi har uppfattat det som att det är en bra barnuppfostran här, men tyvärr fick vi denna kväll se något helt annat. När vi gick förbi ett klassrum så hörde vi slag. Vi stannade upp båda två och tittade in mot dörröppningen. Till vår förskräckelse får vi se en lärare slå barnen i tur och ordning med en pinne. Ilskan bubblade inom oss, men eftersom det är deras kultur så hjälper ingenting annat än att kanske informera om hur det är i vårt land, att det är olagligt med barnaga. Vi har försökt ta upp det med några lärare, men de skrattar och svarar att det är deras kultur, en del av uppfostran och att barnen är mycket medvetna om att det är så. Vi förklarar att i Sverige kan vi få barnen att lyssna utan att använda våld. Som svar får vi att våra barn inte är lika envisa som deras och att klasserna här är mycket störrre. Vad vi märkt är att de har lika svårt att förstå sig på vårt synsätt på barnaga som vi har svårt att förstå oss på deras. Trots att det känns omöjligt att få dem att förstå, så kommer vi fortsätta att visa och informera om vad vi anser om barnaga.

Tisdag 15/2 En prommenad i Edens lustgård

Vi har börjat få en rutin på förmiddagarna här då vi har gympalektioner med barnen, sedan är det lunch och egen tid då vi oftast brukar sitta ute och observera vad som händer. Eftermiddagarna kan se annorlunda ut för varje dag. Just denna eftermiddag spenderade vi en hel del tid ute på plantaget som tillhör skolan. Med oss hade vi den döv-stumma Beth som vi lärt känna under vår tid här på projektet. Beth har ansvar för elevernas uniformer. Växer de ut dem syr hon nya, är de trasig syr hon ihop dem. Hon har en hel del arbete eftersom hon har ansvar för över 700 uniformer. Men som alla andra här är hon nöjd med sin lott i livet och hon får betalt varje månad för sitt arbete. Hon är en unik människa som ser allt med positiva ögon och hon har alltid ett leende på läpparna.

Tyvärr verkar det inte vara någon som kan teckenspråk här så ingen kan heller lära oss, men vi gör så gott vi kan. Vi kommunicerar genom kroppsspråk men även genom att skriva, på armen, i sanden eller på papper. Det går faktiskt riktigt bra.

Vi gick runt på plantaget och Beth visade oss allt som växter där, som exempel ananas, majs, guava, physalis, jambola, matbanan m.m. Det är en fin miljö att bara vandra omkring i, speciellt när solen börjar gå ner.

Tillbaka från plantaget satte vi oss med en gäng tjejer som satt och övade in en text från bibeln som de skulle läsa upp på mässan nästa morgon. Vi förstod inte så mycket av vad de läste pga att det var på luganda, men det var mysigt att bara sitta där och lyssna. När de var klara satt vi och småpratade en stund innan de skulle be kvällsbön inför kvällsmaten. Vi valde att göra det tillsammans med dem, även om det innebar att vi bara lyssnade. Vi har inte riktigt hunnit lära oss den väldigt långa bönen än, som de ber flera gånger om dagen.

- We are family, I got all my sister with me!

Söndag 13 feb:
Så var det dags för vår första mässa i vår hemby. Nu skulle äntligen hela byn få se de två mzungosarna som kommit till deras lilla samhälle. 8.00 klev vi in i den gigantiska kyrkan nervösa inför vad som väntade. Vi hade fått en föraning om att vi skulle bli presenterade på något vis. Till vår lättnad fick vi sitta på bänkraden längst bak, vid syster Reginah och syster Sarah. Skönt att inte ha blickar på sig. När klockan passerat 10.00 så trodde vi att vi kommit undan presentationen, i samma veva som vi pustar ut vänds alla blickar mot oss och syster Reginah knuffar ut oss ur bänken och visar att vi ska gå fram till scenen. Skakandes tar vi oss fram genom folkmassan, värt att tilläggas är att kyrkan är fylld med 300 eller fler. Väl framme får Hanna en mick i handen. Församlingen hade förhoppningar att få höra fina ord från oss, men det enda som kom ut ur våra munnar var "Hi, I´m Hanna. I´m happy to be here" och "Hi, I´m Kristina, I´m also happy to be here, and I´m very nervous". Ännu mer skakandes tar vi oss tillbaka till våra sittplatser och samtidigt får vi många applåder.

När mässan nästan är över säger de våra namn ännu en gång och våra kroppar stelnar till för vi tror att vi måste gå upp igen. Men tack och lov, så var inte fallet. De ville bara tacka och hälsa oss välkomna igen. Efter det var det dags att lämna kyrkan.

Resten av dagen spenderades i trädgården för att titta på när barnen sjöng och dansade. Man märker att barnen börjar bli mer och mer vana vid oss och vågar smyga sig fram för att prata med oss. Det känns som vi börjar bli mer och mer hemmastadda här hos vår nya familj på 200 syskon

Bilder

Vi har varit dåliga på att lägga upp bilder. Det beror på att det tar en evighet, men eftersom en bild säger mer än tusen ord så är det värt väntan.

Här är en liten del av alla de barn som bor och går på skolan:

En flicka med sin rockring och dansande och sjungande barn i bakgrunden:

Här är en del av skolgården och några skolbyggnader:

Tack för kommentarena.

Vill bara ge beröm och tacka för alla ni som kommenterar och det känns fint med att ni ger tips och peppning men något som skulle vara bra är om ni skriver vilka ni är och inte förblir anonyma, kul att att veta om det är Hannas familj och vänner som skriver eller om det är Kickos familj och vänner som skriver.

Ha en bra alla hjärtans dag så syns vi snart igen.

Mzungos lost in Kampala, och en väldigt massa Boda boda

På vår första lediga dag bestämde vi oss för att åka in till Kampala. Vi hade bestämt att vi skulle följa åt läraren Seka Sylvester, för han skulle visa oss hur man tar sig till och från Kampala. Det lät ju som en bra idé tyckte vi och kände oss trygga och lugna i hans sällskap. Tyvärr så ropade vi hej före vi var över ån och dagen slutade med en hel del drama. Det började i Buyege (vårt hem) där Seka sätter oss på en boda boda (motorcykel) som ska ta oss till Mpigi där man måste byta till en taxi (minibuss). Det sista vi hör från honom är att han kommer ifatt oss så fort han fått tag på en egen boda boda.
Vägen till Mpigi tar ca 45 min och alla vi passerar utropar mzungos och vinkar glatt till oss. Vi kände oss som två kändisar.

Väl framme i Mpigi lyckas vår boda boda-chaufför hejda en taxi som är på väg mot Kampala. Först då inser vi att han är väldigt dålig på engelska. Han försöker få in oss i taxin, vi stretar imot och säger att vi ska vänta på vår vän, tyvärr fattar inte han det utan fortsätter att säga att vi ska hoppa in i taxin. Till slut ger vi upp och hoppar in. Vi tänkte att det skulle lösa sig, att vi skulle hitta Seka i taxiparken i Kampala. Så enkelt var det inte rikitgt, vi kommer inte till taxiparken för det visar sig att vår taxi inte går till den vanliga mötesplatsen, så vi hoppar av i en korsning och inser på direkten att det inte finns en chans att hitta Seka där. Smått i panik bestämmer vi oss för att åka till den enda adressen vi kan "Garden City" som är ett stort shoppingcenter. Så vi vinkar in en boda boda och ger oss ut i Kampalas kaotiska trafik. Vi förlitar oss helt på chauffören som åker kors och tvärs genom trafiken, och inga hjälmar har vi heller (vi måste nog ha en dödslängtan!).

Trötta och förvirrande sätter vi oss på första bästa café. Här ser vi vita människor för första gången på en vecka. Medan vi njuter av pannkakor och mangojuice oroar vi oss för hur vi ska kontakta Seka och meddela att vi mår bra. Dumma som vi är så insåg vi att vi inte tagit något nummer till varken skolan, Seka eller nunnorna. Vi bestämmer oss då för att ringa vår kontaktperson från organisationen i Uganda, men han är inte till någon vidare hjälp så vi bestämmer oss för att ta oss hem på egen hand, men innan det så spenderar vi lite tid i affärerna och drömmer oss hem till Sverige och lyxigheten.

Tillbaka till verkligheten hoppar vi på ännu en boda boda som tar oss till taxiparken där vi hittar taxin mot Mpigi. Tur att människorna i Uganda är så hjälpsamma. Det var inga problem att hitta rätt. Vita som vi är får vi självklart sitta längst fram i bussen bredvid chauffören. Ingen idé att protestera. Så efter 45 minuters resa stannar taxin, mannen bakom oss knackar på axeln och säger att vi ska hoppa av och ta boda bodan (pekar) till Buyege. Vi gör som vi blir tillsagda och 45 min senare befinner vi oss i säkerhet.

Nervösa beger vi oss mot nunnehuset, beredda på utskällning, men när vi kommer dit möts vi istället av två skrattande nunnor och en väldigt glad Seka. De börjar klämma på oss för att försäkra sig om att vi är hela. Vi får innerligt hoppas att Sister Reginah släpper iväg oss nästa helg till Kampala. Som en vän sa till oss "Good times become good memories, bad times become good lessons". Från dagens resa fick vi både minnen och läxor för livet. Vi är i alla fall stolta att vi klarade oss så pass bra själva.

Mzungos öppnar dansen

Idag fick vi uppleva vår första Ugandiska fest. Skolan hade förberett hela dagen för att fira att en gammal elev har blivit lärare. Tyvärr fick vi reda på om festen ungefär en timme innan den skulle börja och hann därför inte förbereda oss själva inför festen, dvs tvätta oss och ta på oss rena kläder. Om vi visste att festen skulle börja två timmar senare än planerat hade vi hunnit, men vi är fortfarande inte vana vid african time.

När den nyblivna läraren och hans familj anlände började barnen dansa och sjunga högt "You are most welcome to Buyege, our teather". Alla gäster och personal vandrade in till den stora aulan och vi blev bedda att följa med. Festen inleddes med sång och dans med några av skolans mest begåvade elever. Vi fick bla se den traditionella ugandiska dansen, väääldig häftig upplevelse!

Efter det hölls en del tal, vissa lättare att förstå sig på än andra (engelska och luganda). Sedan var det dags för festmåltiden som även där bla bestod av det berömda matoke. Vi fick inte själva ta maten vilket gjorde att vi fick beeerg med mat på våra tallrikar. Alla äter väääldigt mycket här.
När vi hade tagit vår mat och dryck och satt oss vid bordet kom vi på att vi behövde bestick, men hittade inga. När vi tittade omkring oss så insåg vi med fasa att alla åt med sina händer. Vi fick lite smått panik och började skratta. En lärare till höger om oss förklarade att det är deras kultur och sedan var han så snäll och gick och sa till syster Sarah att vi hade ett i-landsproblem. Medan vi väntade på besticken försökte vi oss på att äta maten med händerna, så som läraren instruerade. Han var väldigt snäll och hjälpsam. Läraren förklarade även att i deras kultur pratar man inte när man äter eftersom man då sätter i halsen. Självklart pratade Hanna när hon drack, och vad händer? Jo, hon sätter i halsen. I panik försöker hon hosta lite diskret, men tyvärr hade musiken just stängts av.

Nu kunde väl inget mer pinsamt hända? Men ack så fel vi hade! Sist, men inte minst så är det dags för dans. Och vilka blir valda att öppna dansen tillsammans med självaste hedersgästen, om inte de enda mzungos på festen? Jippie skriker Kicko och Hanna i kör... NOT! Detta får ju bara inte hända! Men stolta kan vi berätta att vi följde instruktioner och fick en väl godkänd öppning av dansen.
Vi skakade även hand, och självklart kramade, hedersgästen och gav honom våra lyckoönskningar på vägen. Han var väldigt tacksam för att vi var på hans fest, det var en ära för honom att ha oss där.

Så till slutsats är vi väldigt nöjda med kvällen och kommer somna med ett leende på läpparna.

Twins?

Tisdag 8 februari:

Tanken var att vi skulle få vila denna dag, men det fattade inte vi så vi gick mest runt och inte visste vad vi skulle göra. Allt vi gjorde var att sitta, tänka, känna och försöka få i sig deras mat. Jo, det är väldigt svårt att få i sig den! Jobbigt att erkänna, men dock väldigt sant. Matoke till frukost, matoke till lunch, matoke till kvällsmat.

Vi fick några annorlunda frågor under dagen som tex om vi var tvillingar, vad vi äter i Sverige och om vi duschar tillsammans med familjen.

Projektet vi har kommit till är väldigt fint och organiserat. Det är ca 700 elever (varav ca 200 bor på skolan) 19 lärare, 3 nunnor (varav två som bor här och som ger oss mat) och en massa andra vuxna som vi inte riktigt vet vad de gör.

Det låter väldigt bra, men tyvärr känns det inte som vi kan bidra med något på detta projekt. De har sina rutiner och vi har ingen chans att spendera tid med barnen. Det känns väldigt tungt för oss just nu. Vi hoppas på ljusare tider, det är trots allt bara andra dagen och det tar nog tid att smälta sånthär och komma in i rutinerna.

Använd kondom

Måndag 7 februari:
Tanken var att vi skulle få sova ut och vara pigga inför denna dag. Tyvärr vart det inte så, utan halv 6 på morgonen var det en tupp som fick fnatt och började gala i jämna mellanrum. I två timmar låg vi och funderade på vem av oss två som skulle gå och halshugga den oerhört irriterande tuppen och äta honom till frukost. Ingen av oss kom tyvärr till skott, så halv 8 steg vi upp. Dagen bestod av lite lokal-lektioner och lokalspråk. Under lokal-lektionen fick vi blandad information om transporter, hur man respekterar människorna, säkerhet och även att man ska använda kondom när man har sex eftersom det råder mycket hiv/aids i landet. Till en början insåg vi inte att denna information var en av rutinerna de var tvungna att ge till volontärerna. Men Jude fortsatte att poängtera att det är mycket viktigt. Vi tyckte det var pinsamt och onödigt, men tydligen väldigt viktig info.

Vi fick även en lektion i lokalspråket Luganda, de pratar tydligen mest Luganda här och en hel del engelska, men ingen swahili som vi trodde från början.

På e.m fick vi känna på det hektiska livet i Kampala. Jude vinkade in var sin Boda boda till oss, vilket är en motorcykel, som tog oss till post office. Därifrån tog vi oss till de olika affärerna vi behövde besöka. Kaosartat på gatan, på vägarna och överallt. Dessutom vänstertrafik, vilket gör det hela mer kaos för våra svenska hjärnor.

Tillbaka på kontoret träffar vi Sister Regina, en av nunnorna som jobbar på projektet. Typiska svenskar som vi är så vill vi bara ta i hand, men hon ger oss varsin bamsekram och kindpussar. Vi begav oss mot Mpigi, där projektet ligger. Vi gjorde lite stopp på vägen och kom fram till projektet runt sju-tiden. Vi fick ett varmt välkomnande av buyege boarding school, med sång och dans av både barn och vuxna.

Denna kväll var första gången vi fick smaka Matoke, det som vi kommer äta varje dag, varje måltid i ca 3 månader. Muuums! (Maria Montazami-röst). Nej, det smakade inget vidare, men förhoppningsvis kommer vi så småningom att uppskatta det. Det är i alla fall gjort på matbanan och ser ut som tjockt knallgult potatismos.

Efter måltiden visade Sister Regina oss till vårt rum som visade sig vara väldigt litet. Vi har varsin säng, men lever i våra väskor. Det är bara till att vänja sig och vi hoppas att vi inte ska bli less på varandra.

God bless our journey

Söndag 6 februari:
Även här var det en tidig morgon som gällde. Bussen mot Uganda, Kampala gick kl 7 från Nairobi busstation. Innan resan påbörjades bad bussvärden att någon i bussen skulle be en bön för resan. En kvinna längre bak ställde sig upp och bad. Vi blev lite smått chockade men försökte hänga med i bönen. Detta är något som inte skulle hänt i Sverige, men här kändes det så självklart.

Som tur var behövde vi bara sitta 13 timmar på bussen. På de timmarna fick vi se hur vackert Kenya och Uganda egentligen är - gröna skogar, berg och dal, ängar, åkrar osv. Visst låter det underbart? Men vi fick även se de mest fattigaste boningar vi någonsin skådat. Och det var mycket av det. När vi var på landsbygden såg vi barn peka på oss, men vi var inte de enda mzungos på bussen. Det var även en trevlig man från Colorado,  Denver, som också skulle till Uganda för att volontärarbeta.

Hur som helst så var det en bekväm resa som gick fortare än vi trodde. Sätena var stora och bekväma som fåtöljer. Tyvärr hade inte bussen någon toalett, men det gjorde inte så mycket. Vi har ju lärt oss att kissa i hål.

Framme i Kampala möts vi av Jude, som arbetar för organisationen vi gör utbyte igenom, och hans chaufför. De var två härliga prickar som vi skrattade och pratade om allt möjligt med under bilturen. Det visade sig att vi skulle få sova på hotell en natt bredvid kontoret, innan vi skulle få komma till vårt projekt.

Hon är säker, gamla Bettan

Vi ber om ursäkt för att vi inte uppdaterat på länge, men vi har inte haft ett fungerande internet. Förhoppningsvis blir det ändring på det.

Lördag 5 februari begav vi oss på ett av våra största äventyr på länge - safari i Nairobi National Park. Ännu en gång var Mr T vår chaufför och vi hade även sällskap av konstapeln A.D och hans urgulliga son J.D, som vi kan berätta senare var en riktig gentleman... not!

Mellan ca 7-13 befann vi oss i den häpnadsväckande vackra nationalparken. Det var många timmar, men kändes som få. Det var en obeskrivlig känsla att få uppleva detta och vi kände bara lyckorus när vi åkte över savannen. Så ooootroligt vackert! Redan från start delade vi vägen med giraffer, babianer och bilar. Girafferna döpte Kicko till Otto (självklart) och Lennart. Längre in i parken stötte vi på resten av safari-djuren. Mängder med zebror, gnuer, springbockar, olika sorters fåglar, varav en fascinerade Kicko extra mycket - Jumbojet-fågeln, vilket i själva verket visade sig vara ett flygplan.

Vi gjorde även ett besök vid Hippopotamus-dammen. Där var vi tvungna att ha med oss en vakt som hade med sig "gamla Bettan" som gevär. På vägen mot dammen möter vi en massaj. Kicko utbrister "Hanna, ta kort!!", men Hanna löd inte order, kändes för pinsamt att fota. Vi har nu i alla fall sett en massaj IRL, och vi kan meddela att vi inte föll för honom! puh.
Någon flodhäst fick vi tyvärr inte se men det mest fascinerande på hela färden var att vi fick se fyra lejon, ett på riktigt nära håll, kanske 3-4 meter från oss.

Så till historien om varför J.D inte var någon vidare gentleman. Söt som den underbara killen är så förlåter vi honom för händelsen. Dramat utspelade sig på en rastplats mitt på savannen. J.D skulle vara modig och visa oss vart toaletterna var. Med Kicko i sin hand gick vi med bestämda steg mot latrinen. När vi börjar närma oss hör vi något ljud. J.D utbrister "det är nånting där" och lägger benen på ryggen och kutar mot bilen. Kvar står vi och är super-nödiga och vet inte riktigt vad vi ska ta oss till. Men vi tar mod till oss och utför våra behov trots att vi är uppskrämda. När vi kommer tillbaka till bilen så visar det sig att J.D trodde att han sett ett lejon. Bra jobbat att lämna tjejerna i sticket!

Well well... ingen skada skedd. Vi åker från parken hela men icke så rena, men dock en väldigt härlig upplevelse rikare. Denna dag är ett minne för livet. Underbart!

Don´t you looooove "My heart will go on" with Celine Dion?

Framme i Nairobi!!! Wiho!
Ca kl 9 (7 i Sverige) landade vi på Jomo Kenyatta. När visumet var fixat och bagaget hämtat mötes vi upp av poliskonstapeln A.D och hans chaufför Mr T, som tog oss på en liten sightseeing genom staden, på väg till A.D´s jobb. Efter det åkte vi själva med Mr T mot vårt boende och i högtalarna ljöd gamla klassiker som Shania Twain, Celine Dion och Ronan Keating.

Nu sitter vi här i vårt fina rum med himmelsäng, trodde Kicko, men det visade sig vara myggnät. Ja vi är trötta som bara den! Nyduschade och glada är vi i alla fall. Nu ska vi ta det lugnt en timme sedan ska vi ut på promenad.

The End!

Ps. Kommentarer uppskattas =)

/Kicko och Hanna

The calm after the storm

Vi tar tillbaka att dagens drama var att vi tryckte fel på självincheckningen, det var bara början...
Halv 3 går vi mot säkerhetskontrollen, då vi till vår fasa ser att vårt flyg är inställt! Förvånade blir vi men håller oss ovanligt lugna, (bra jobbat Hanna och Kicko!). Vi får hjälp av en snäll personal som fixade så vi kom med nästa plan mot London, som gick en timme senare. Oturligt nog behövde hon boka om hela vår biljett och det betydde att vi inte skulle få åka hand i hand på flyget till Nairobi. Lite smått sura för det gick vi i alla fall igenom säkerhetskontrollen och köpte på oss lite tröstgodis.

Väl framme på Heathrow följer vi skyltarna som ska ta oss till vårt flygplan mot Kenya... trodde vi. Glada och kaxiga att vi hittar på stora Heathrow sätter vi oss på bussen som tar oss till terminal 4, går igenom säkerhetskontrollen, åker upp för rulltrappan och tar sikte mot avgångstavlan. Strax innan vi tittar upp på tavlan kläcker Hanna ur sig "det var ju lättare än vi trodde att hitta här". "Peppar peppar, ta i trä" I panik hittar vi inget trä och struntar i det och tittar upp på tavlan. Vårt plan är inte med! What?! vi undrar vad som är fel och går till informations-disken. Vi hade gjort den typiska klassiken att titta för fort på tavlan. Det visade sig att vi hade följt skylten "Kenya airways" vilket ju låter logiskt, kan man tycka, men vi skulle åka med Virgin Atlantic, vilket alltid flyger från terminal 3. "Bra jobbat!" Så småningom hittade vi i alla fall rätt, och säkerhetskontroller fick vi det dubbla av.

Inne på terminalen hade vi en timme att roa oss innan det var dags att gå på planet. Det löste sig så vi fick sitta bredvid varandra, det var en snäll man som ville byta plats med oss. Trots alla "hinder" löste sig allt och vi har fått ett gott skratt.

(Tyvärr gick det inte att ladda upp bilder, men om vi har tur med internet så kan det komma upp senare.)

/Kicko och Hanna

"Den sista nattvarden"

Nu befinner vi oss på Arlanda och äter vår sista måltid, på Mcdonald´s. Kanske inte världens bästa val, men här finns internet. Mycket viktigt!

Nattens höjdpunkt var när Kickos kusin Kevin spelade oss ett spratt. Kl 3.00 gick hans alarmklocka igång. 5 min senare gick även hans musikspelare igång med någon jobbig hårdrock. Hanna säger surt "dra ut kontakten" Kicko svarar i panik "jag hittar den inte!". Efter några försök att koppla bort batteriet, som satt som sten, tar hon i med våld och drar i sladden och alarmet slutar gå. Det var en "otroligt" spännande natt!

Hittills har vi tagit oss till Arlanda och checkat in vårat bagage. Det var självincheckning som gällde så vi försökte få platser bredvid varandra och vi trodde att vi lyckades men när vi sedan fick våra biljetter så satt vi inte i närheten av varandra. Som tur var var det en väldigt hjälpsam kvinna där man lämna bagaget som fixa så att vi åker hand i hand ända till Nairobi. Det var dagens drama för idag.

Detta blir vårt sista inlägg i Sverige och sedan blir det inlägg från självaste Afrika. Förhoppningsvis kan vi göra ett inlägg imorgon, men vi ber er att vara tålmodiga.

Hej då vintern, hej då kylan, hej då Sverige!

/Hanna och Kicko

- Genuina svenskar?

Idag är början på vårat äventyr, första etappen avklarad: Stockholm - check!

Vi satte oss på planet mot Stockholm 10.15 och sa ett sista farväl till Norrbottens snölandskap.

Flygresan gick smidigt och bra. Vi slocknade både på direkten. Väl framme låste vi in våra backpacker-ryggsäckar på Arlanda och tog sedan pendeln mot Haninge för övernattning. På t-centralen fick vi höra "excuse me, do you speak swedish?", när vi vände oss om fick vi se en väldigt fin dam. Hon upprepade frågan fast på svenska. Vi svarade väldigt luddigt "ja"."Är ni genuina svenskar?" frågar hon sedan. "ehh... nja jaa". Den fina damen mumlar något om att hon jobbar med olika språk och går sedan vidare till bänkgrannen bredvid oss och frågar henne samma sak. Allt gick så fort att vi inte fattade vad som hade hänt, förrän vi satt på pendeln mot Haninge.
Redan i Stockholm sticker vi ut i mängden med vår groteska klädsel - lager på lager, regnjacka, joggingskor, fingervantar och stora ryggsäckar.

Ikväll tar vi det lugnt hos Kickos faster. Tanken är att vi ska lägga oss tidigt för att vara utvilade tills imorgon då vi kl. 10 beger oss mot Arlanda igen. Då börjar etapp nummer 2 - att ta flyget mot London, och sedan vidare mot Nairobi.

Tjo tjej leverpastej!

/Kicko och Hanna