The End

Tråkigt att berätta men nu har vi lämnat vårt projekt. De två senaste inläggen skulle egentligen in förra veckan men vi har inte haft tillgång till internet förrän nu. Här slutar även vår blogg. Tack alla som har velat följa oss.

Släkten är värst!

Nu är vi inne på vår sista vecka här på projektet och vi kände för att göra något speciellt för hela stora tjocka "släkten" här. Därför anordnade vi först ett stort tårtkalas för ca 200 barn på e.m där barnen hade förberett sånger som handlade om att vi skulle åka och det hölls även några tal från head teacher, vår mentor och ett par elever. Kalaset blev inte så glatt som vi hade tänkt oss, både vi, barnen och Sister Reginah fällde en tår. Det var först nu som det verkligen började kännas att vi snart lämnar det som varit vårt hem i nästan 3 månader.

Senare på kvällen var det kalas för den äldre generationen i familjen, dvs lärarna, nunnorna och supporting staff. Under vår tid här på projektet har vi gång på gång behövt skämma ut oss inför en stor skara folk och nu såg vi ett tillfälle att ge igen. Vi delade in 12 lärare i två lag - lag Sr Reginah och lag Sr Sarah. Dagen innan fick de i uppdrag att sätta ihop ett sång- och dansnummer med utklädnad, som senare skulle visas upp på festen. För att göra det hela lite extra roligt hade vi köpt in maskeradmasker som alla var tvungna att uppträda i.

Först ut på scen var Sr Sarah´s lag som gjorde ett bra framträdande med roliga rörelser och bra sång. Som avslut sjöng de "skala banan" fast "skala matoke" istället. Sedan var det Sr Reginah´s lags tur. De hade ett hejdundrande nummer med riktigt bra utklädnad, bra dans och sång. Sr Sarah´s lag såg hur bra det andra laget var och tog till desperata metoder, de klädde ut en manlig lärare till nunna och gjorde en parodi på Sister Reginah. De övriga i laget var bla utklädda till "the swedish twins" och några elever. Helt klart bäst i laget var nunnan. Klockrent! 

Trots att deras sista minuten-show var riktigt bra så slutade Sr Reginah´s lag som segrare. Som typiskt svenskt pris gav vi dem varsin godispåse. 

. 

Lag  Sr Sarah

Lag Sr Reginah

Lag Sr Sarah

Resten av kvällen bestod av tal, dans, mängder med mat (tro det eller ej, men denna gång åt vi allt med bara våra händer, score!), tårta och till vår stora förvåning, presentutdelning till oss. 

En väldigt lyckad e.m. och kväll med både glädje och skratt men även sorg

Sponsorbarn

Många av de barn som går här på St. Thereza kommer från väldigt fattiga familjer som är i stort behov av hjälp. Utbildning är så otroligt viktigt i landet, men eftersom det är dyrt att gå i skolan så är det inte alla familjer som har råd med utbildning till sina barn. Därför har vi valt att sponsra varsitt barn som behöver hjälp här på skolan. Vi kommer bidra med skoluniform, böcker, pennor och skolmat.
Här om dagen tog läraren Seka med oss till våra sponsorbarns hem för att hälsa på deras familjer och få bekräftelse på att de vill ha vår hjälp.

 Wavamuno Andrew & Hanna

Kicko & Kirunda Erismus

Roadtrip

I lördags bestämde vi för att göra en "familjeutflykt", dvs vi, nunnorna och chauffören gjorde en roadtrip till staden Masaka. Det blev många stopp på den långa färden, bla vid Lake Victoria, vid ekvatorn-gränsen och vid en fin utsiktplats, innan det var dags för middag hemma hos Sister Reginah´s syster, där det bjöds på festmåltid.
Slutligen till grand finale tog de oss till Bwanda - Daughters of Mary = nunnornas högkvarter, där de skolas till nunnor för att sedan skickas ut till olika projekt i landet för att arbeta. När de dör så återvänder deras kroppar till Bwanda och begravs på deras speciella kyrkogård.

Sister Reginah´s systers hem:

Bwanda (en av alla byggnader)

Det var en lyckad dag och ett bra avslut på den sista helgen på projektet.

Svenska fruktträdgården

Förra veckan planterade vi den "svenska fruktträdgården" som ska ge barnen frukt en gång i veckan, istället för att de bara ska få bönor, pocho och gröt varje dag.

Ett jättestort tack till alla som har bidragit med träd till trädgården:
Ingrid Lindgren m. familj
Elina Bondeson
Christer, Karina & Dmitri Sandström
Elin Eckerberg
Monica & Håkan Eckerberg
Melanie Svensson
Willy, Maya & Kelly Wiklund
Malin Vikberg

Här skyfflar Hanna gödsel (hönsskit):

Kicko försöker sig på att gräva hålen till träden:

Hanna med två mangoplantor:

Ett färdigplanterat mangoträd, redo att växa:

Rwanda

I slutet av förra veckan tog vi en minisemester till grannlandet - Rwanda. Vi tog med oss läraren Seka dels för att det är enklare att resa med en lokalbo men också att det är roligt med resesällskap. Bussresan dit var skumpig och vi var glada att det fanns bälte på bussen (inte så vanligt i Uganda) eftersom vi med jämna mellanrum flög en halvmeter upp i luften. Vägarna här är inte som hemma. Känslan är ungefär som att sitta i en traktor.

Efter den spännande bussresan kom vi fram till Kigali, Rwandas huvudstad, där vi blev upphämtade av en lokalbo som heter John. De följande tre dagarna bestod av att besöka lite olika museum, se staden och omgivningen. Rykterna vi hört om Rwanda stämde, landet var fint och rent med bra vägar och organiserad trafik. Påminde lite grann om ett europeiskt land.

Vår minisemester blev minnesvärd, tung och känslomässig eftersom vi kom samma dag som genoside 1994 startade för 17 år sedan - 7 april. Denna dag varje år hålls en minnesceremoni i hela landet med fasta, sång och tankar till de som föll offer. Vad vi la märke till var att istället för att klä sig i svart, som i Sverige och många andra länder, så klädde man sig i mörklila för att hedra och visa att man sörjer.

Överallt sålde de sånahär genoside-band:

Rena skräckfilmen

För två veckor sedan var vi med om ett ännu värre åskväder än det vi tidigare skrivit om, och det höll oss vakna hela natten. Till råga på allt så regnade det in på Kicko så hon kryper ut ur sängen, tyst som en mus, och tänder lampan i samma veva som hon ropar "det regnar in!". Hanna håller på att kisa på sig av förvåning att Kicko är en cm från henne istället för i sin säng. När nästa blixt kommer skriker Kicko "JAG KOMMER IN!", och plötsligt låg vi två och trängdes under Hannas myggnät.
När åskvädret hade lugnat ner sig tog Kicko på sig regnbyxorna och la sig i sin blöta säng för att försöka sova. Det fungerade kanske i 20 min sen gjorde hon iordning en tillfällig säng på golvet.

Som följd av det stora ovädret försvann strömmen och var borta i över en vecka, och därför har vi varit frånvarande här på bloggen.

Gröna fingrar part 2

En lördagsförmiddag hängde vi med nunnorna till trädgården för att odla sötpotatis. Ungefär såhär går det till: Man tar en ca 30 cm lång sötpotatis-växt och med hela sin kroppstyngd trycker man ner växten i en stor jordhög tills hela underarmen är i högen. Sedan plattar man till och lite.
Vi fick vår egna lilla trädgård - swedish garden, som vi markerade med pinnar. Om tre månader kommer de kunna se om vi gjort ett bra jobb eller ej

Spelkväll

En e.m/kväll bestämde vi oss för att annordna en traditionell svensk spelkväll för nunnorna. Vi hade köpt in kastrullpopcorn som vi förberedde på deras spis. 

Vi lärde nunnorna att spela fia med knuff. Som vi gissade så var Sister Reginah väldigt tävlingsinriktad, eftersom hon inte vann på fia med knuff envisades hon med att spela tre i rad om och om igen tills hon vann. 

En hjälpande hand

Som vi tidigare har nämnt så ska vi plantera en fruktträdgård till skolan. Skulle du vilja skänka ett eller fler träd till trädgården så är du väldigt välkommen att göra det.
1 mangoträd - 15 kr
1 apelsinträd - 10 kr

Om du känner att du skulle vilja bidra med lite hjälp skicka ett mail till: hannaeckerberg@gmail.com

Och glöm inte skriva vem du är!

Ps. Dålig uppdatering här på bloggen igen, men det beror på att vi varit strömlösa snart en vecka. Hoppas ni har överseende med det.

Åskoväder

Regnperioden är igång för fullt och det åskar nästan varje dag. Det regnar mycket men små perioder på någon timme eller två sen tittar solen fram. Men inatt var det det värsta ovädret hittills. Vi vakna 02.30 av att det blåste och regna så fasligt mycket, på det blixtrade och dundrade så vi trodde att huset skulle gå sönder. Det höll oss vakna en bra stund innan det avtog men fortsatte i små skalor. På morgonen när vi klev ut ur vårt skjul såg vi att Matoke träden hade fått offra sitt liv i denna storm (vi var inte så jätteledsna för det). Vi pratade med nunnorna och dom hade också vaknat på natten och börjat be böner för att det var ett sådant oväder, i barmens sovkorridorer hade man hört barnen sjunga och bett böner för att dom var så rädda. Så vi var inte dom enda som var vakna och rädda. Men vi lever och är tacksamma för regnet.

Planerings möte

I onsdags  så hade vi ett möte med  läraren Seka Sylvester som är projektansvarig här. Skolan har olika projekt i rullning. Ett av projekten är att varje volontär som har varit här har planterat ett eller flera träd som dom fått välja, det blir som ett minne och en gåva till skolan. Även vi ska göra det och vi har bestämt oss för att plantera en fruktträdgård med mango och apelsinträd. Men mer om det får vi veta till veckan. Ett annat projekt dom har är att man kan skaffa sig ett fadderbarn som man sponsrar, alltså man betalar skolavgiften ooch har lite kontakt  med barnet för att se hur det går i skolan osv. Även detta ska vi välja, när vi har valt var sitt barn så kommer vi få följa med och besöka barnets familj för att "lära känna" dom och barnet, sen kommer barnet skriva två gånger om året ett brev och rita en teckning.

Eftersom det inte är många veckor kvar nu på projektet så har vi börjat planera en avskedsfest för alla som bor på skolan, elever, lärare, nunnor och all annan personal. Det blir en fest för ca 250 personer med tårta och läsk, det är inte varje dag man planerar en sån stor fest och det kommer bli den första avskedsfest som volontärer har anordnat.

Atletdagen

I fredags anordnade Buyege (byn vi bor i) en tävlingsdag för de fyra skolorna som ligger här i området, bla deltod vår skola - St. Thereza. Det tävlades i spjut, kula, diskus, 100 meter och distanslopp. Det var liv och rörelse i hela byn. Barn som hejade och skrek på sina skolkamrater. Alla skolorna var jätteduktiga, men inte lika duktiga som St. Thereza som slutade som segrare.

Otursvecka

Söndag den 13 mars trampade Hanna på en glasbit och det var startskottet för den tuffaste veckan här, hittills. Måndagen när vi skulle ta fram datorn ville den inte sammarbeta. Vi förstod inte riktigt vart felet låg men till slut lokaliserade vi felet till strömkabeln. Vi hade inget annat val än att vänta till helgen för att åka in till Kampala och fixa felet. Som vanligt ska man alltid se något positivt i allt som händer, vi tänkte att vi skulle passa på att tillbringa extra mycket tid i solen och på skolgården. Oturligt nog satte regnperioden igång ordentligt, med både regn och åska nästan varje dag. Vilket medförde ordentliga förkylningar, inställda P.E-lektioner och mycket tid spenderad i vårt lilla skjul.

Det som gjorde det hela svårt var att vi inte kunde ha kontakt med våra nära och kära pga av datorn. Men vi väntade tålmodigt på att lördagen skulle komma så vi kunde åka in till huvudstaden och fixa datorn. Lördag morgon vaknar vi till ljudet av... spöregn och åska! Men det skulle inte stoppa oss, trodde vi. På med regnkläder och ut i rusket där vi möts av lera, lera och lera. Över hälften av vägen till Kampala är jordväg, vilket gjorde oss fundersamma på om de verkligen fanns kvar efter allt detta regn? Att åka motorcykel på de kanske inte längre existerande vägarna kändes lite för riskabelt, så vi fick skrota våra planer på att ta oss in till stan.

Med så mycket tid som vi hade att spendera på ingenting dessa dagar hann vi tänka en hel del både på det ena och det andra, vissa saker kanske lite mer odödiga. Tex räknade vi ut att vi hunnit äta matoke 118 gånger på dessa (snart) 7 veckor vi varit här på projektet. Hur många gånger äter man falukorv och makaroner på 7 veckor? Ni kan tro att vi är trötta på matoke!

I måndags kunde vi i alla fall åka in till Kampala och fixa problemet, så nu är det löst.

Gröna (bruna) fingrar

(Fredag 4 mars)
På e.m var det dags för oss att få lite skitiga fingrar. Vi skulle nämligen med nunnorna m.fl. till trädgården och gräva efter sötpotatis mha en pinne, en kniv och våra händer. Ett tungt men givande arbete. Vi kanske inte hade den bästa/snabbaste tekniken men vi underhöll dem och oss själva med sång och skratt. Efter två timmar när syster Reginah gav upp så gav vi också upp och gick hem, skitiga som aldrig förr.

Tidigare under dagen hade vi berättat för några lärare att vi skulle till trädgården på e.m. De skrattade och skakade på huvudet och trodde vi var knäppa. Tillbaka från trädgården gick vi stolta och visade upp våra skitiga händer för dem. Vi är mzungos men vi kan minsann gräva.

Provdagar

(Tisdag 1 mars)
Vid varje månadsskifte har eleverna prov under två dagar på allt de lärt sig den senaste månaden. De har sammanlagt fyra prov, ett för varje ämne - luganda, engelska, matematik och vetenskap. Ett prov skrivs på f.m och ett på e.m och varje skrivtillfälle är 2-2,5 timme.

Vi fick i uppdrag att sitta som vakt i klassrummen så att ingen fuskade. Tyvärr är skolans skrivare inte så bra så all information på provpappperna syntes inte på barnens papper, därför fick vi ha hand om originalpappret och läsa upp eller skriva på tavlan det som inte syntes på barnens papper, så de kunde göra uppgifterna.
Stackars barn tänkte vi, var nog inte mycket enklare att förstå sig på uppgifterna när vi med sån konstig engelska läste upp uppgifterna för dem. Vet inte om vi skrivit det förrut men trots att både vi och dem pratar engelska så är det ibland mycket svårt att förstå sig på varandra eftersom vårt uttal skiljer sig väldigt mycket från deras.

Chapatibakning

Torsdag 24 feb fick vi en matlagningslektion av sister Sarah. Hon lärde oss hur man bakar chapatibröd på deras vis. I med alla ingredienserna, knåda med händerna, baka ut bröden på bananblad mha en glasflaska som kavel. Sedan friterade vi bröden i kokande olja. Vi var grymma och resultatet blev riktigt bra. T.o.m sister Reginah, som inte vanligtvis äter det (tänker på sin vikt), smakade vårt nybakta chapaibröd. 

Bildbomb!

Har  tur med internet så passar på att lägga upp lite bilder.

Beth och Kicko i den gigantiska trädgården

Kvällssolen

Jambola-frukt = supersmarrig!

Matbanan/Matoke som är vårt dagliga levebröd

Finn ett fel!

Kicko tvättar håret inne i vårt bathroom

Kicko tvättar kläder inne i vårt bathroom

OS Kandidater?

Den här veckan har vi dragit igång med en ny grej - Games and Sports.
Varje eftermiddag kring 15.30 går vi med en klass åt gången till en stor gräsplan som ligger en bit utanför skolan. Där får barnen öva på distanslopp och korta sprintlopp. Tjejerna får springa 10 varv runt planen och killarna 13 varv. Det som känns skönt är att det inte är vi som har huvudansvaret, utan det är en speciell lärare - teacher Richard. Vi är mest där för att hjälpa till när det behövs, och heja på barnen.
Vilka barn! Vi är så imponerade som orkar springa i denna hetta utan att stupa. Även om vi två hade varit toppform hade vi inte fixat att springa i denna hetta och på denna höjd.

Denna vecka görs uttagning till skollaget, vad vi har förstått. Det är en ära att få vara med i skollaget så alla kämpar på hårt.

Tisdags kvällen spenderades på skolgården med ett antal nyfikna barn.Vi lärde dom olika klapp lekar och hade bara en bra stund.
Vi börjar få mer kontakt med vissa barn och vi börjar kunna namnen på dom.

Vi vill bara  förtydliga, vi har fullt upp att jobba på vårat projekt, Vi har gympa lektioner på förmiddagen och Games and Sports på eftermiddagen. Många projekt som man jobbar på är man kanske 5-8 timmar om dagen på sen beger man sig till sitt boende som inte är på projektet och på så sätt får man paus. Men vi bor på vårat projekt, vi bor på skolan med resten av personalen, vi är  på vårat projekt 24 timmar om dygnet 6 dagar i veckan förutom 1 dag då vi har 10 timmar som vi kan  göra vad vi vill med. Och tro mig gott folk det är ingen lätt uppgift att vara jämt och ständigt på projektet men vi gör det med glädje!

Webale nyo!!

Ett stort tack till Piteå Såg & Hyvleri för erat bidrag.

http://www.psh.se/index.php

Ännu en gång vill vi tacka ett företag som har valt att sponsra oss.
 Vi tackar så mycket det är till stor hjälp.

Webale nyo- tack så mycket på Luganda.

Torsdag 17/2 Blodet droppar, blodet droppar

På morgonen var det dags för gympalektion med P5A. Mitt under lektionen observerar Hanna att en kille har blod på hela underarmen, men eftersom Hanna hade huvudansvar för denna klass så fick Kicko ta pojken till nunnorna, som har som uppgift att ta hand om de sjuka och skadade barnen. Tyvärr var inte nunnorna hemma och det skulle dröja innan de kom tillbaka. Kicko fick därmed ta saken i egna händer. Hon tvättade och plåstrade om pojkens sår och sedan kunde han vara med och leka igen.

Efter lektionen satt vi och reflekterade om vad som hade hänt och kom in på tankarna hiv/aids. Under vår korta period som vi jobbat här har vi inte tänkt så mycket på att det faktiskt är rätt så vanligt med hiv/aids i detta land. Tanken gjorde oss lite skrämda i efterhand. Inte vill vi tänka att barnen har hiv/aids men samtidigt måste vi i framtiden ha det i tanken, att risken finns ju. Så nästa gång vi ska ta hand om ett sår behöver vi ju inte direkt slicka på det.

Onsdag 16/2 Du skall icke aga...

Hittills har vi bara skrivit om hur bra det är här, att skolan är fin, barnen är diciplinerade och vi har uppfattat det som att det är en bra barnuppfostran här, men tyvärr fick vi denna kväll se något helt annat. När vi gick förbi ett klassrum så hörde vi slag. Vi stannade upp båda två och tittade in mot dörröppningen. Till vår förskräckelse får vi se en lärare slå barnen i tur och ordning med en pinne. Ilskan bubblade inom oss, men eftersom det är deras kultur så hjälper ingenting annat än att kanske informera om hur det är i vårt land, att det är olagligt med barnaga. Vi har försökt ta upp det med några lärare, men de skrattar och svarar att det är deras kultur, en del av uppfostran och att barnen är mycket medvetna om att det är så. Vi förklarar att i Sverige kan vi få barnen att lyssna utan att använda våld. Som svar får vi att våra barn inte är lika envisa som deras och att klasserna här är mycket störrre. Vad vi märkt är att de har lika svårt att förstå sig på vårt synsätt på barnaga som vi har svårt att förstå oss på deras. Trots att det känns omöjligt att få dem att förstå, så kommer vi fortsätta att visa och informera om vad vi anser om barnaga.

Tisdag 15/2 En prommenad i Edens lustgård

Vi har börjat få en rutin på förmiddagarna här då vi har gympalektioner med barnen, sedan är det lunch och egen tid då vi oftast brukar sitta ute och observera vad som händer. Eftermiddagarna kan se annorlunda ut för varje dag. Just denna eftermiddag spenderade vi en hel del tid ute på plantaget som tillhör skolan. Med oss hade vi den döv-stumma Beth som vi lärt känna under vår tid här på projektet. Beth har ansvar för elevernas uniformer. Växer de ut dem syr hon nya, är de trasig syr hon ihop dem. Hon har en hel del arbete eftersom hon har ansvar för över 700 uniformer. Men som alla andra här är hon nöjd med sin lott i livet och hon får betalt varje månad för sitt arbete. Hon är en unik människa som ser allt med positiva ögon och hon har alltid ett leende på läpparna.

Tyvärr verkar det inte vara någon som kan teckenspråk här så ingen kan heller lära oss, men vi gör så gott vi kan. Vi kommunicerar genom kroppsspråk men även genom att skriva, på armen, i sanden eller på papper. Det går faktiskt riktigt bra.

Vi gick runt på plantaget och Beth visade oss allt som växter där, som exempel ananas, majs, guava, physalis, jambola, matbanan m.m. Det är en fin miljö att bara vandra omkring i, speciellt när solen börjar gå ner.

Tillbaka från plantaget satte vi oss med en gäng tjejer som satt och övade in en text från bibeln som de skulle läsa upp på mässan nästa morgon. Vi förstod inte så mycket av vad de läste pga att det var på luganda, men det var mysigt att bara sitta där och lyssna. När de var klara satt vi och småpratade en stund innan de skulle be kvällsbön inför kvällsmaten. Vi valde att göra det tillsammans med dem, även om det innebar att vi bara lyssnade. Vi har inte riktigt hunnit lära oss den väldigt långa bönen än, som de ber flera gånger om dagen.

- We are family, I got all my sister with me!

Söndag 13 feb:
Så var det dags för vår första mässa i vår hemby. Nu skulle äntligen hela byn få se de två mzungosarna som kommit till deras lilla samhälle. 8.00 klev vi in i den gigantiska kyrkan nervösa inför vad som väntade. Vi hade fått en föraning om att vi skulle bli presenterade på något vis. Till vår lättnad fick vi sitta på bänkraden längst bak, vid syster Reginah och syster Sarah. Skönt att inte ha blickar på sig. När klockan passerat 10.00 så trodde vi att vi kommit undan presentationen, i samma veva som vi pustar ut vänds alla blickar mot oss och syster Reginah knuffar ut oss ur bänken och visar att vi ska gå fram till scenen. Skakandes tar vi oss fram genom folkmassan, värt att tilläggas är att kyrkan är fylld med 300 eller fler. Väl framme får Hanna en mick i handen. Församlingen hade förhoppningar att få höra fina ord från oss, men det enda som kom ut ur våra munnar var "Hi, I´m Hanna. I´m happy to be here" och "Hi, I´m Kristina, I´m also happy to be here, and I´m very nervous". Ännu mer skakandes tar vi oss tillbaka till våra sittplatser och samtidigt får vi många applåder.

När mässan nästan är över säger de våra namn ännu en gång och våra kroppar stelnar till för vi tror att vi måste gå upp igen. Men tack och lov, så var inte fallet. De ville bara tacka och hälsa oss välkomna igen. Efter det var det dags att lämna kyrkan.

Resten av dagen spenderades i trädgården för att titta på när barnen sjöng och dansade. Man märker att barnen börjar bli mer och mer vana vid oss och vågar smyga sig fram för att prata med oss. Det känns som vi börjar bli mer och mer hemmastadda här hos vår nya familj på 200 syskon

Bilder

Vi har varit dåliga på att lägga upp bilder. Det beror på att det tar en evighet, men eftersom en bild säger mer än tusen ord så är det värt väntan.

Här är en liten del av alla de barn som bor och går på skolan:

En flicka med sin rockring och dansande och sjungande barn i bakgrunden:

Här är en del av skolgården och några skolbyggnader:

Tack för kommentarena.

Vill bara ge beröm och tacka för alla ni som kommenterar och det känns fint med att ni ger tips och peppning men något som skulle vara bra är om ni skriver vilka ni är och inte förblir anonyma, kul att att veta om det är Hannas familj och vänner som skriver eller om det är Kickos familj och vänner som skriver.

Ha en bra alla hjärtans dag så syns vi snart igen.

Mzungos lost in Kampala, och en väldigt massa Boda boda

På vår första lediga dag bestämde vi oss för att åka in till Kampala. Vi hade bestämt att vi skulle följa åt läraren Seka Sylvester, för han skulle visa oss hur man tar sig till och från Kampala. Det lät ju som en bra idé tyckte vi och kände oss trygga och lugna i hans sällskap. Tyvärr så ropade vi hej före vi var över ån och dagen slutade med en hel del drama. Det började i Buyege (vårt hem) där Seka sätter oss på en boda boda (motorcykel) som ska ta oss till Mpigi där man måste byta till en taxi (minibuss). Det sista vi hör från honom är att han kommer ifatt oss så fort han fått tag på en egen boda boda.
Vägen till Mpigi tar ca 45 min och alla vi passerar utropar mzungos och vinkar glatt till oss. Vi kände oss som två kändisar.

Väl framme i Mpigi lyckas vår boda boda-chaufför hejda en taxi som är på väg mot Kampala. Först då inser vi att han är väldigt dålig på engelska. Han försöker få in oss i taxin, vi stretar imot och säger att vi ska vänta på vår vän, tyvärr fattar inte han det utan fortsätter att säga att vi ska hoppa in i taxin. Till slut ger vi upp och hoppar in. Vi tänkte att det skulle lösa sig, att vi skulle hitta Seka i taxiparken i Kampala. Så enkelt var det inte rikitgt, vi kommer inte till taxiparken för det visar sig att vår taxi inte går till den vanliga mötesplatsen, så vi hoppar av i en korsning och inser på direkten att det inte finns en chans att hitta Seka där. Smått i panik bestämmer vi oss för att åka till den enda adressen vi kan "Garden City" som är ett stort shoppingcenter. Så vi vinkar in en boda boda och ger oss ut i Kampalas kaotiska trafik. Vi förlitar oss helt på chauffören som åker kors och tvärs genom trafiken, och inga hjälmar har vi heller (vi måste nog ha en dödslängtan!).

Trötta och förvirrande sätter vi oss på första bästa café. Här ser vi vita människor för första gången på en vecka. Medan vi njuter av pannkakor och mangojuice oroar vi oss för hur vi ska kontakta Seka och meddela att vi mår bra. Dumma som vi är så insåg vi att vi inte tagit något nummer till varken skolan, Seka eller nunnorna. Vi bestämmer oss då för att ringa vår kontaktperson från organisationen i Uganda, men han är inte till någon vidare hjälp så vi bestämmer oss för att ta oss hem på egen hand, men innan det så spenderar vi lite tid i affärerna och drömmer oss hem till Sverige och lyxigheten.

Tillbaka till verkligheten hoppar vi på ännu en boda boda som tar oss till taxiparken där vi hittar taxin mot Mpigi. Tur att människorna i Uganda är så hjälpsamma. Det var inga problem att hitta rätt. Vita som vi är får vi självklart sitta längst fram i bussen bredvid chauffören. Ingen idé att protestera. Så efter 45 minuters resa stannar taxin, mannen bakom oss knackar på axeln och säger att vi ska hoppa av och ta boda bodan (pekar) till Buyege. Vi gör som vi blir tillsagda och 45 min senare befinner vi oss i säkerhet.

Nervösa beger vi oss mot nunnehuset, beredda på utskällning, men när vi kommer dit möts vi istället av två skrattande nunnor och en väldigt glad Seka. De börjar klämma på oss för att försäkra sig om att vi är hela. Vi får innerligt hoppas att Sister Reginah släpper iväg oss nästa helg till Kampala. Som en vän sa till oss "Good times become good memories, bad times become good lessons". Från dagens resa fick vi både minnen och läxor för livet. Vi är i alla fall stolta att vi klarade oss så pass bra själva.

Mzungos öppnar dansen

Idag fick vi uppleva vår första Ugandiska fest. Skolan hade förberett hela dagen för att fira att en gammal elev har blivit lärare. Tyvärr fick vi reda på om festen ungefär en timme innan den skulle börja och hann därför inte förbereda oss själva inför festen, dvs tvätta oss och ta på oss rena kläder. Om vi visste att festen skulle börja två timmar senare än planerat hade vi hunnit, men vi är fortfarande inte vana vid african time.

När den nyblivna läraren och hans familj anlände började barnen dansa och sjunga högt "You are most welcome to Buyege, our teather". Alla gäster och personal vandrade in till den stora aulan och vi blev bedda att följa med. Festen inleddes med sång och dans med några av skolans mest begåvade elever. Vi fick bla se den traditionella ugandiska dansen, väääldig häftig upplevelse!

Efter det hölls en del tal, vissa lättare att förstå sig på än andra (engelska och luganda). Sedan var det dags för festmåltiden som även där bla bestod av det berömda matoke. Vi fick inte själva ta maten vilket gjorde att vi fick beeerg med mat på våra tallrikar. Alla äter väääldigt mycket här.
När vi hade tagit vår mat och dryck och satt oss vid bordet kom vi på att vi behövde bestick, men hittade inga. När vi tittade omkring oss så insåg vi med fasa att alla åt med sina händer. Vi fick lite smått panik och började skratta. En lärare till höger om oss förklarade att det är deras kultur och sedan var han så snäll och gick och sa till syster Sarah att vi hade ett i-landsproblem. Medan vi väntade på besticken försökte vi oss på att äta maten med händerna, så som läraren instruerade. Han var väldigt snäll och hjälpsam. Läraren förklarade även att i deras kultur pratar man inte när man äter eftersom man då sätter i halsen. Självklart pratade Hanna när hon drack, och vad händer? Jo, hon sätter i halsen. I panik försöker hon hosta lite diskret, men tyvärr hade musiken just stängts av.

Nu kunde väl inget mer pinsamt hända? Men ack så fel vi hade! Sist, men inte minst så är det dags för dans. Och vilka blir valda att öppna dansen tillsammans med självaste hedersgästen, om inte de enda mzungos på festen? Jippie skriker Kicko och Hanna i kör... NOT! Detta får ju bara inte hända! Men stolta kan vi berätta att vi följde instruktioner och fick en väl godkänd öppning av dansen.
Vi skakade även hand, och självklart kramade, hedersgästen och gav honom våra lyckoönskningar på vägen. Han var väldigt tacksam för att vi var på hans fest, det var en ära för honom att ha oss där.

Så till slutsats är vi väldigt nöjda med kvällen och kommer somna med ett leende på läpparna.